Tobytjärn
 
ur diktsamlingen " SOMMARLÄNGTAN - TÅRAR och IRONI "
 av Eiberth Andersson
( bosatt i Småland, svärson till Verner och Agda Karlsson, Stenbyn )



Jag drömma mig tillbaka vill,
att se mitt Tobytjärn som det fanns till.
Och penningkullens glömda skatt,
berättade om just denna natt.
 
Och sand det fanns i någon vik,
men annars var dess strand sig lik.
En tvärbrant klippa rakt i sjön,
i mitten låg den enda ön.
 
Åh Tobytjärn så minnen många,
du gömmer på, jag vill dem fånga.
Och du, du satt uppå en sten,
gitarren låg över dina ben.
 
Så kom några toner, en visa du spela,
gitarrens klang lät som en fela.
Och jag lät min unga röst ljuda i natten,
den bar på min kärlek över Tobytjärns vatten.
 
Den sång vi sjöng från våra hjärtan kom,
och dom som hörde oss den natten , dom
vet att vi tillsammans nu saknar den tiden,
som försvunnit så fort, och nu är förliden.
 
Åh, Tobytjärn du mina drömmars trängtan,
din doft av näckrosor väcker min längtan.
Åh, Tobytjärn till ditt vatten jag ilar,
där finner jag ro och kan vila.
 
Åh, Tobytjärn min tanke om dig hissnar,
jag ser din näckros som blommar och vissnar.
Och när jag kommer, de står där och bugar,
ej långt från min Blömskestuga.
 
Låt dina kluckande vågor leka,
och smeka den strand som en gång var min.
Låt dina kluckande vågor svära,
att ära de namn vi skrev in.
 
Åh, Tobytjärn från din källkalla bölja,
jag ser på stranden vad skogen vill dölja.
Åh, Tobytjärn din penningkull är nu borta,
för somliga sagor är korta.
 
Göm och dröm om den ljuva tiden,
och låt mig få minnas din steniga strand.
Glöm ej det som var här förliden.
Jag älskar mitt Värmeland.
 
Nu när sommaren är över,
och allt som levat somnar in.
Då i mitt minne jag behöver
viska, stranden är för evigt min.