Minnen
av Kerstin Sjöstedt

Jag sitter vid din säng och håller din hand
Du är så ensam i livet.
Din längtan står nu till ett ljusare land
för sjukdom är blott för dig givet.
 
Du lever på minnen från ljusare dar
då ännu rörelseförmågan Du har.
När Du kunde springa och hoppa över stock och sten
eller vandra i ljusa sommarkvällen sen.
 
Då sommarängens blommor Du kunde plocka
när så litet till skratt dig kunde locka.
När solen brände dina bara ben
och du blåste på maskrosbollen så len.
 
Då du plockade smultron och trädde på strå
och det svalkande sommardoppet Du kunde få.
Då Du band av sommarens blommor en krans
och ännu de dina i livet fanns.
 
Nu ligger Du ensam och fjättrad vid din säng
aldrig mer Du kan besöka din blomsteräng.
Ändå är Du så tacksam och ödmjuk
fast Du i många år varit sjuk.
 
Du har lärt mig så mycket om livet
att vara frisk man inte skall ta för givet.
Man skall ta vara på alla ljusa och fina stunder
då blir livet något av ett under.
 
Du har lärt mig att bitterhet är något som förstör
och både hjärta och sinne förgör.
Du lägger din dag, ditt liv i Guds hand
och väntar att han skall ta dig hem till ljusets land.