Rönnar och grindstolpar
av Kerstin Sjöstedt

Till mitt barndomshem, nu mina tankar går
där på gården tvenne rönnar står
dom följt mig genom barn och ungdomsåren
följt naturens växlingar, fått liv igen om våren.
 
Vid infarten, även tvenne grindstolpar står
men när våren kommer, inget liv dom får
fast dom är av samma virke, står dom lika år från år
aldrig njuta utav blad och blommor ifrån dom jag får.
 
Ändå har dom formats utav samma skaparhand
utav honom, som skapat både hav och land
men när livsanden slutat att fungera
så kan man inte fordra något mera.
 
Stolpen inte längre någon näring får
när rötterna ej längre i jorden går
förmultningen har istället börjat verka
det kan man snart märka.
 
Men rönnen sina rötter kvar i jorden har
där den hämtar näring alla dar
därför får jag glädjas varje år
utav blommor och bär, som jag av rönnen får.
 
Har livsanden i dig slutat att fungera
är du lik grindstolpen, som inte ger något mera
har dina rötter ryckts upp, ur den fasta grunden
är du av detta livet, så hårt bunden.
 
I motsats till stolpen, så har du möjlighet än
att åt kraftkällan helt få ge dig hän.
Du kan som rönnen på nytt få skjuta skott
hämta förlåtelse och kraft från honom, som sonat varje brott.