Rutel eller Emil på Ruta
av  Thore Johansson

I Upprans by vid vägen en liten stuga låg,
där bodde Emil ” Rutel ” så lustelig i håg,
tillika med sin morsa en liten gumma fin,
de bodde där på Ruta, hon hette visst Kristin.

Med väskor och med trunkar han cykla oftast kring,
att sälja många saker ja hundra rara ting,
från strumpor och till kammar i väskan packas ner,
så med väskor och med cykel han sig ut på säljtur ger.

Vad som i väskan gömdes det fick vi aldrig se,
han skrävlade och skräppte av finfin kvalité,
att cykla runt och sälja det var ett fasligt sjå,
sin cykel dåligt mästra han kom så sällan ” på ”,
men om nån gång han cykla med väskor fram och bak,
så var det ganska säkert att vägen där var rak.

Men så en gång det hände han åka fick med fart,
där bak på Axels HD till Töcksfors kom de snart,
men Emil, ja han tyckte, de rysligt fort kom fram,
han tyckte alla stolpar stod som pinnar i en kam.

En gång han skulle sälja en kam av bakelit,
han böjde då på kammen så det gick av en bit,
då blev han Emil rasen och kasta kammen bort,
i askan under spisen han gömde kammen fort.

Men vad han inte visste det var att kammen brann,
med klar och öppen låga så hög och het minsann,
den lukt som sedan kändes av denna kam jag minns,
frän lukt i hela huset av värsta sort som finns.

Om Rutel till dig kommer med väskor och med kam,
så låt hans väskor vara - ja, både bak och fram,
för om du tänker hjälpa att lasta cykeln rätt,
då blev han Rutel rasen och svor på alla sätt.